The end
Vet inte riktigt hur jag ska börja detta, jag har mått så fruktansvärt dåligt sista tiden och jag har inte ens orkat dra på smilbanden för det har känts som att lyfta 300 kg.
Sen i tisdags har jag gått på nålar, hållt krampaktigt i mobilen och inte ens vågat röra mig utanför täckningszonen ifall jag skulle missa nåt. Jag har flera gånger hållt i luren och varit på väg att ringa men sen lagt ner den igen för jag har inte velat göra mig jobbig.
Ikväll när jag var på väg hem från stallet så ringde det på dolt nummer när jag precis skulle svänga in mot kyrkogården. Svarade och tänkte stilla att är det en telefonförsäljare så lär den stackars människan få sig ett samtal han aldrig glömmer.
Men nej! Det var Lund.....med precis de beskeden som jag varit livrädd för men ändå vetat på nåt sätt att de skulle komma.
Jag är ledsen men vi hittar inget, det var inte denna sjukdomen heller. Och vi har inget mer att gå på men jag ska ta ett snack med vår specialist inom blodsjukdomar just in case men det kommer ändå bli långdraget om fler prover ska till utlandet så nu lämnar de över bollen till oss.
Nästa graviditet kommer att bli en chansning, det är större risk för en frisk bebis än en sjuk men de kan inte garantera att det inte är genetiskt ändå.
Jag bröt ihop efter det samtalet, jag satt vid graven och grät tills jag inte fick luft. Vad har man gjort för ont här i livet? Fy fan rent ut sagt.
Jag frågade även om det går att bota om det händer igen och då svarar han att inte när de föds så mycket för tidigt för då har de svårt att orka med en benmärgstransplantation men annars är det "botemedlet" även om det sällan lyckas.
Jag vet att folk kommer ha åsikter om vårt val att försöka igen, men jag kan inte leva mitt liv och veta att vi aldrig försökte. Det är säkert jättesvårt att förstå och jag ber för en gång skull att folk inte ger någon negativ respons på det valet då jag mår tillräckligt dåligt.
Annars bryr jag mig inte om folks åsikter om mig, det rör mig inte i ryggen.
Jag måste försöka smälta in detta och se det som ett "avslut" så jag kan fokusera framåt och börja bearbeta min sorg.
Älskar dig grabben <3 till universum och tillbaka. Du kommer alltid finnas hos oss och jag hoppas att du nån gång får bli storebror.
