Allt har sin tid
Började dagen hos psykologen, vi hade inte så mycket att säga varandra idag vilket är rätt positivt. Så nu behöver jag inte gå dit längre tyckte hon så vi bokade bara en avstämningstid i slutet av september. Känner väl lite att det är ju skönt att ventilera men bara jag får sköta sorgen på mitt sätt så kan jag hantera den vilket hon även höll med om.
Så nu blir det att ta allt i den takten jag känner att jag orkar, folk får leva sina liv. Jag har fullt upp med mitt eget och att bearbeta sorgen. Och det måste få vara så, utan att någon lägger så mycket tanke bakom det. Alla har sina sorger att tampas med men just denna är vår och det måste på nåt sätt respekteras. Krav får folk ha på sig själva, jag behöver inte ta del av vad folk har för synpunkter på mitt sätt att hantera detta. För de har ingen aning om vad vi som förlorat våra små tampas med, just därför är jag evigt tacksam för att jag har så mycket stöd av andra som är i samma situation. De bara finns där och stöttar upp.
Jag följer fortfarande varken gravida eller de som har nyfödda på fb, det är en process som får ta tid. Jag får fortfarande rymningskänslor av bebisar och vill inte se på dom överhuvudtaget, det river sönder mig fullständigt. Men det är helt ok och de som inte tycker det får hemskt gärna ta några mil i mina skor, så länge folk har sina bebisar i famnen och inte i jorden kan de aldrig ha åsikter om hur man bör känna eller bete sig. Allt i ens egen takt, det går över så småningom men det måste få ta tid.