Här kommer alla känslorna...
Hela havet stormar är verkligen ett passande uttryck just nu.
Ena stunden är jag glad, nästa ledsen och det går vågor i en jäkla hastighet just nu.
Det är så mycket som river upp just nu samtidigt som det är mycket kärlek och lycka.
Jag har inte riktigt vetat om jag vågar ventilera härinne just nu då jag för allt i världen inte vill missförstås.
Och vissa människor verkar enbart snappa upp de bitarna så de får något att snacka om. Men jag gör ett försök, för min egen skull. Jag behöver skriva av mig, brukar kännas bättre då.
Min bästa vän har fått en sån söt liten pojk, jag har varit så himla nervös över hur allt ska gå då hon har haft lite bekymmer.
Igår gick plötsligt vattnet och allt blev väldigt stressat så jag var så rädd för hennes skull. När messet kom att allt hade gått bra så blev jag så himla lättad ❤
Han är så galet söt och jag blir så glad när jag får en update och bilder.
Men...ja för där kom det ju!
Detta har triggat min sorg nåt enormt, jag är inte bitter eller missunnsam nånstans. Verkligen inte, bara tacksam att allt gått bra. Men när bilden kom när denna lilla låg där på hennes bröst så bara exploderade alla känslor som jag tryckt undan sista tiden. Att enda gången jag fick ha Vincent så var ögonblicket när han skulle dö. Jag flögs tillbaka till Lund, neo och det blev kortslutning i huvet på mig. Jag höll ihop några timmar men när jag körde hem från jobbet så flödade tårarna, hur jag än bar mig åt så fick jag inte mig själv att sluta lipa. Inget fulgråtande utan bara tårar som rinner och rinner. Det kändes som att jag grät för precis allting, glädje, sorg, kärlek, saknad. Och skuldkänslor! För att jag har mage att gråta över något så fint och bra!
Kände mig som världens hemskaste människa. Men jag saknar Vincent så himla mycket, känns som att nån dränker mig.
Hur kan livet sluta så tidigt?! Att vissa aldrig får chansen till ett liv medan andra lever i en evighet. Man kan ju plåga sig själv i evigheter.
Idag när jag fick en bild till så lipade jag igen, fast denna gången så tillät jag mig själv att vara glad och ledsen i ett. Tacksam för att lilla Oskar klarade sig och ledsen för att Vincent aldrig fick chansen 💙
Man är så duktig på att sätta på sig skalet, jag kan liksom inte gå runt och lipa bland folk. Men här hemma ser jag lika ofta ut så
Det är inte många som ser mig sån för oftast ser jag alltid ut som vanligt så att säga.
Det svajar häftigt här i efterlivet 💔
Men jag har fina människor runt mig och jag har såklart bättre och sämre perioder. Jag kämpar med mitt mående och jag har kommit långt, jag reser mig alltid efter varje fall 🙏🏻
