Detta efterlivet är verkligen inte lätt, jag mår rätt bra psykiskt just nu men problemet blir att låta sig själv må bra. Jag kommer på mig med att ständigt ha dåligt samvete om jag är glad för länge, min pojk är död...hur kan jag ens känna en gnutta lycka?! Genast känner man sig känslokall och hemsk som både mamma och människa.
Jättesvårt att hitta den där balansen, han är ju alltid med mig och det går inte en timme utan att han är i mina tankar.
Är man deppig så får man dåligt samvete för de i ens omgivning och är man glad så är inte det heller bra för då mår man dåligt pga det. Hjärnan är en komplicerad mojäng!
Men när jag dör så vill ju inte jag att min omgivning ska pausa sina liv för evigt och må skit, man önskar ju alltid de man älskar ett fint liv med lycka. Inte oändlig sorg.
Det låter så lätt men är så svårt....